Hur allt slutar
Sådärja.
Det är fredagen den 23e oktober och jag står på skolgården och är rastvakt. Idag är jag lärarvikarie och det har gått bra hittills. Eleverna har lyssnat på mig och jag har snart min sista lektion. Efter jobbet ska jag träffa en vän och sedan ska jag hämta min hund på dagis och åka till pappa. Men än har jag inte slutat för dagen, klockan är halv ett och jag ser att mamma nyss ringt mig. Jag ringer upp och en liten del av mig är rädd för vad hon ska säga. "Anna" säger hon när hon svarar. "Ja" säger jag. "Nu är pappa död".
Ja, det var inte länge jag hann ha den här bloggen innan slutet kom. Men livet fortsätter och därmed också bloggen. Jag har så mycket erfarenheter att dela med mig av och jag hoppas jag kan hjälpa någon på något sätt.
Hur är det då, när man får detta besked? Jo man blir helt bedrövad, och springer gråtandes in till expeditionen på jobbet. Man försöker få fram orden mellan snyftningarna. De är bra medmänniskor och tröstar en lite, och erbjuder en skjuts till sjukhemmet. Ja tänk vad snälla vissa människor är! Evigt tacksam. När man kommer dit skyndar man sig till pappas rum. Där sitter mamma och bror. Återigen börjar man gråta och alla håller om varandra. Man sneglar åt sidan och där ligger pappa på sängen. Stilla. Tyst. Till skillnad från de senaste veckorna, äntligen fridfull. Man går fram till sängen, benen viker sig, man tar pappas kalla hand och ut kommer någon sorts blandning av rop och gråt. Man ser på hans livlösa ansikte, lägger huvudet mot hans bröstkorg och viskar om och om igen "jag älskar dig, jag älskar dig".
Efter ett tag börjar familj och vänner droppa in, alla är ledsna, alla gråter, alla sitter vid pappas säng. Det är en sorgsen dag, ett smärtsamt ögonblick, men vi har en trevlig eftermiddag tillsammans. Vi pratar om pappa och om allt möjligt, vi äter chips. Vi kramas mycket. Tillslut måste vi åka hem, vi packar ihop alla saker och gör oss redo att åka. Men det är svårt att lämna pappa där på sängen. Att bara gå. Det tar ett tag. Men tillslut tar man stegen ut ur rummet. Och så har man tagit de första stegen mot framtiden.
Idag är en lugn och stilla dag, jag mår okej och mamma mår okej. Vi har det ganska mysigt faktiskt och solen skiner. Vi håller oss ganska upptagna med allt det praktiska kring någons död. Ekonomi, begravning och all annan planering. Det är väldigt skönt att ändå ha något att göra, så man inte bara tänker på det sorgliga, och det är också skönt att äntligen kunna slappna av lite, för nu är det över, nu slipper han må dåligt och vi slipper se på.
