Hur allting börjar
Året är 2009 och jag har precis börjat åttonde klass i den skola och med de kompisar jag gått sedan förskoleklass. Jag har haft en helt vanlig, bra, dag i skolan och går den korta promenaden hem. Jag gör som jag alltid gör; äter mellanmål och sätter mig vid datorn en stund, för att koppla av hjärnan en stund. Mamma kommer först hem från jobbet och börjar fixa hemma som hon alltid gör. Jag sätter mig så småningom och börjar med läxorna, medan mamma står i köket. Pappa kommer hem från jobbet medan jag sitter och matteläxan, som jag avskyr på den här tiden. Lite senare under högstadiet kommer jag inse att jag faktiskt är duktig på matematik och då blir inte läxan så tråkig längre. Pappa hinner inte vara hemma länge innan jag hör honom prata med mamma i köket. Det är bara en dörr mellan oss, men jag kan inte höra vad de säger, de pratar väldigt lågt. "Jag visste det", säger mamma med en suck, lite högre än innan. "Vad?" säger jag, för jag förstår direkt att det är något seriöst. Pappa kommer in och säger att han måste berätta något, något som inte är så kul att berätta. Jag förstår direkt, det finns ett självklart svar, som alla fruktar, men som de allra flesta får höra från någon de känner under sitt liv. "Cancer" säger jag.
Nu är året 2015 och min pappa, som trodde han skulle få ett år, har levt i hela sex år sedan han fick sin diagnos. Sakta men säkert har den tagit sig fram genom hans kropp och tagit ifrån honom en förmåga efter en annan. Men han har kämpat så jävla bra, så underbart bra, och jag har haft hoppet uppe i alla dessa år. Jag och min familj har varit, och är, lyckliga trots situationen och vi har kunnat njuta av livet precis som alla andra. Som om cancern inte finns. Men det gör den. De senaste året har pappas tillstånd försämrats mycket fortare än det tidigare gjort och för ungefär två månader sedan insåg jag att pappa inte kommer leva i tio år till, som jag så naivt trott förut. När han inte längre kunde kissa, äta och tillslut inte ens gå - då slog det mig. Att pappa kommer dö! Shit! Hur funkar det? Hur hanterar man det? Hur ska man klara sig?
Tro mig, man klarar sig fint!
För ungefär två veckor sedan åkte pappa in på akuten, som så många gånger förut, för åkommor som är följder av hans sjukdom. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom pappa varit inlagd då och då. Jag var mest glad för att han fick den vård han behövde. Men för en vecka sedan fick vi beskedet att pappa inte kommer hem den här gången. Han flyttades till ett sjukhem, där man bor när man behöver vård på längre sikt. Pappa kommer stanna där = pappa kommer dö snart. Wow. Tårar och massvis med frågor rann ur mig. Idag ska hela familjen träffa läkaren och få lite svar.
Vi är ledsna, oroliga, tagna, trötta. Men man klarar sig fint. Tro mig.
