Närståendesamtal
Hospis kallas den vård man får när livet börjar ta slut. Det är en sorts sjukvård där man fokuserar på att lindra alla symptom och besvär, men där man inte längre försöker behandla sjukdomen. Oftast befinner sig patienten i en tilltsånd där den har så dåligt immunförsvar och andra besvär, så att en behandling (såsom cellgifter, strålning eller operation) skulle förvärra situationen. Även så enkla medel som dropp kan göra det värre*. Efter några dagar på en sådan här avdelning på sjukhemmet samlar man de närstående familjemedlemmarna för ett samtal med läkaren - för att uppdatera dem om situationen. Beroende på var man är och hos vilken läkare man är, får patienten i fråga vara med eller inte. Om denna deltar är det möjligt att läkaren lindar in budskapet i lite finare ord och att hen, samt de närstående, skulle våga tala mer fritt utan patientens närvaro. Min pappa fick vara med.
Personligen är jag lite besviken på hela samtalet. Vi satt ner med läkaren, överläkaren och en sjukskötare, och hade nog förväntat oss en klar bild av situationen, men det de sa var, enligt mig, obetydligt, oviktigt och inte så givande. Självklart fick vi chansen att ställa frågor till dem, men det kändes inte helt rätt när personen i fråga satt där bredvid. Vi har dock möjlighet att prata med dem varje dag iallafall, om det skulle vara något vi undrar över, eftersom de jobbar på avdelningen. Och det är ju jättebra, att de alltid är tillgängliga!
Ja för om han nu ligger där, på hospis, och inte har långt kvar - då är det två saker man undrar över.
1: HUR långt är "inte så långt"? Ska vi pausa våra liv nu, är det dags? Eller kommer det vara utdraget, eftersom det tagit så lång tid att komma från diagnostisering och hit?
2: VAD är det som inte funkar? Visst, pappa är trött och groggy och orkar knappt röra på sig. Men han andas och hans hjärta slår. Han dricker kaffe och röker. Vad är det i hans kropp som fungerar så dåligt att allt annat i kroppen snart ger upp?
Jag tror det är svårt för läkarna att svara på allt detta. Cancer kan nämligen ge väldigt många olika besvär samtidigt och att sätta fingret på en exakt punkt som orsakar slutet är säkert i många fall omöjligt att göra helt korrekt. Hur långt är också helt omöjligt att säga, de är läkare och inte medium. Men det är såhär man kan reagera när man inte riktigt kan förstå situationen, för det är en svår situation att förstå. Och det är okej, det är okej att undra, men det är också okej att låta svaren vara och bara ta vara på tiden som är kvar. Det är okej att slappna av.
* Mer om dessa behandlingar kommer jag skriva i senare inlägg.
